BULLETPROOF

Nångång i september 1999 föddes en kattunge som skulle få namnet Pyret. Hon var min största storasysters 12 års present. Men hon kom att bli mKuin bästa vän.

Från början var jag livrädd för henne. Hon skrapade och bet mig, inte så konstigt att jag var rädd för henne, jag var ju bara 4 år och hon var bara en kattunge.

Redan vid 9 månaders ålder fick hon sin första kull, och vi sparade 1, Kurre. Olyckligtvis dog han vid endast 3 veckors ålder.

Pyret fortsatte skaffa ungar och vi fortsatte spara. Det jag minns namnet på nu är: Typen, Busan, Kurre, Petter, Nellie, Lisa, Lady och Turbo. Men vi har haft 4 katter till som jag inte minns vad de heter. Konstigt nog har alla utom Lady och Lisa dött.

För cirka 3 år sedan började jag och Pyret plötsligt acceptera varann och vi blev bästa vänner. Ett tag försvann hon i 7 veckor och det kändes som att världen gick under, så gissa hur det känns nu?!

Och nu, helt plötsligt, rycks hon ifrån mig och min värld faller ihop. Hur fan ska jag kunna vara glad på bröllopet? Inget känns värt att vara glad för nu.

Och om ni inte visste det så vet ni det nu:
Jag hatar min pappa

Egentligen mest för 4 saker:
1. Han är okänslig, samvetslös och hjärtlös.
2. Han lovade att vi skulle åka till veterinären.
3. Hon fick ingen grav.
4. Han var för feg att berätta åt mig.