Varför jag ogillar pappa.

Det är svårt att vara tjej och kille samtidigt. Tro mig. Jag vet. (alla som inte förstår varför jag ogillar min pappa, läs detta.)

Jag har som sagt 3 syskon, i ordningen Tjej1, Kille, Tjej2. Enligt P är det logiskt att jag skulle bli pojke. Därför behandlar han mig som en. Jag får aldrig vara inne och hjälpa till utan alltid så ska jag ut. För de är ju där han tycker jag hör hemma. Bland trä, spikar och traktorer. Eftersom jag är tjej, har jag ju inte den maskulina styrkan, men de kan han inte acceptera. Han fattar inte att jag inte orkar lyfta 50 kilo som min bror gör. De är då han blir sur.  Och han ska vara riktigt religös? Varje söndag ska han till kyrkan och skryta. Varje söndag ska han till kyrkan för att låtsas vara überkristen.
Men när måndagen är tillbaka så kommer det igen "Oj saatans vitto, kann it ni jäär na i! Saatanas, saatan, stig opp nu saatan itt kan ni soåv hejla dajin saatan!" Och då är klockan 7 på morgonen. Enligt kristna kyrkan så ber man syndabekännelsen för att ångra det man gjort, och lova att man bättrar sig. Det gör inte han.

Dessutom är han besatt av vad andra tycker och tror om vad han gjort. T.ex. järsgården han gjort. Han frågar mig hela tiden; "Ha dina kompisar sagt nåt om järsgården?" Vem. Bryr. Sig? Han. De finns folk som kommenterar hur gården se ut och klart han blir stolt som fan då. Han skryter och skryter och ja, vad tror ni han gör sen? Skryter lite till.

För att inte tala om vad han tycker om sina syskon. Eller hela sin släkt. Alla han känner.
De är dumma, de är svenskar, de är feta, de är oreligösa, de är ditta och de är dattan. Särskilt svenskar. Han tål inte svenskar, men hur fan kunde han gifta sig med min mamma då? Hon är ju svensk. Enligt honom är svenskar lata, dumma och allt negativt som du bara kan tänka dig.

Vi kan ju fortsätta med hans teori om jordens undergång. Varje dag, minst 3 gånger så säger han nåt i stil med "Jaa, de är så här det är på upploppet". För er som inte vet de så står de i slutet i Bibeln nåt om att innan jorden går under kommer de vara massor men olyckor, naturkatastofer etc. Det tolkar han bokstavligt. Jag tror också jorden går under nångång men ska man inte leva livet före det då? Hela tiden går han omkring med sitt "man ska ha biljetten färdig". Med de syftar han på att när jorden går under ska man vara så kyrklig att man släpps in i himlen.
Men står det inte ändå i Biblen att TRON räcker för att slippa in till himlen? Jo. Det gör det.

Konservativ. De är vad han är. Allt som kallas teknik så ska bort. Nej till telefoner, datorer, tv, radio ALLT. Jag kan A-L-D-R-I-G se på tv när han är hemma. NÅGONSIN. NO. NEVER. NOT GONNA HAPPEND. Radio också. Han lägger på den, hör att de är nyheter säger "he e bare tåshe saatans olyckor" och stänger av igen.
Men tidningen ska han läsa. Varendaste liten jävla artikel. Fastän den skulle handla om att Taiwans stadsministers systerdotter dricker mjölk så skulle han läsa den. Han är kontrollbesatt. Fast han läster sina jävla tidningar så är det helt förbjudet att läsa böcker. "För de är ju bara påhittat". Väldigt bra argument. De leder oss in på nästa punkt.

Han suger på att argumentera men kan inte erkänna det. Vi bråkar om nåt, han känner att han kommer förlora och drar upp nåt gammalt som har absolut ingen koppling till de vi tjasar om. Svårt att komma på ett konkret exempel just nu.

Det som stör mig mest är att han inte kan acceptera oss som vi är. Han och mamma har varit gifta i 26 år men han känner henne ändå inte. Han fattar inte att vi måste koppla av nu som då. Han vet nämligen inte hur man gör.

Pappa. Pappa kan aldrig sätta sig vid tv och kolla på en bra film. Det händer (2 gånger i året) men efteråt så svär han över vad han kunde ha gjort dedär 1,5 timmen som han slösade på en film.
Inte kan han heller sätta sig ner bara för att sitta. Att sitta ner är nämligen en stoor skam. Ändå kör han lastbil(?!).. Han kommer dö i förtid, utav utmattning.

NU tänkte jag skriva om vad inlägget från början skulle handla om. Hur svårt de är att vara tjej och kille. Samtidigt.

Endast jag av mina syskon bor hemma. Bror och syster2 bor 400 m härifrån. Syster2 studerar dock på annan ort, men bror bor här permanent. På helger är båda hemma, och de förväntas komma hit och hjälpa till vilket de oftast gör. Men när  de inte gör det, gissa vem som lider? Syster2 hjälper alltid mami och bror hjälper alltid pappa. Så var hamnar jag? Jo, i mitten. Är syster dock borta så hamnar jag inne, och är bror borta, då hamnar jag ute. Då är det lugnt. Då får man vara antingen tjej eller kille. Men de är då båda är borta som man hamnar att vara Tille.
Först så ska man vara inne och göra mat, städa och tvätta. Men SAMTIDIGT så förväntas jag vara ute och hjälpa pappa med de han har för sig. De kan vara t.ex flytta ett hus, bygga en ny infart, plantera en granhäck framför järsgården vi byggde dan före eller något i den stilen. De dagarna är inte roliga!
Sen om nåt inte går som de ska den dagen, då hamnar skulden på mig. Inte av mamma, men av pappa. Är maten bränd, då är det mitt fel för att jag inte hade tid att göra den eftersom jag var ute och cirklade ved. Make's perfect sence visst?

Eftersom pappa är lastbilschaufför är han borta dagar i sträck och thanx god för det. Det är då jag och mami tittar sönder tvn och missbrukar datorn. Även om vi inte har lust att titta på tv eller sitta vid datorn gör vi det, bara för att han är borta. För när han är hemma går ju inte det överhuvudtaget.

Vill ni veta vad jag förväntas vara?
Jag är mittpunken. Jag är förmedlaren. Jag är den roliga. Jag är den på bra humör. Jag är den dumma. Jag är den smarta. Jag är  den smala. Jag är yngst. Jag är den jobbiga. Jag är tjej. Jag är kille. Jag är den som assisterar vid allt. Jag är den tröga.

Detta inlägg är inte riktat åt bloggläsarna. Det är riktat åt mina vänner och alla som känner mig men inte förstår varför jag ogillar min pappa. Hatar är ett stark ord så jag använder det inte.


HOPPAS NI FÖRSTÅR NÄSTA GÅNG JAG SUCKAR OCH SÄGER : NEJ. PAPPA ÄR HEMMA.


RSS 2.0